Att tvingas samåka

I mitt allra första blogginlägg här skrev jag att jag kom på det tokiga att börja blogga någon gång i mitten av november, när det kändes som om jag hade hela världen emot mig och livet var ett helvete, som alla borde känna till.

 

Men jag har inte berättat vad som hände just i november.

 

En av många saker var att jag fick ett brev om att mitt färdtjänsttillstånd gick ut vid årsskiftet och att jag skulle fylla i ett papper med ett antal frågor, om jag ville ha ett nytt tillstånd. Tyvärr sparade jag inte frågorna, men det var några av de dummaste frågorna jag har fått i stil med hur många meter jag kan gå och om jag kan stiga på bussen. Jag svarade som det är att jag kan gå MÅNGA meter och att jag kan stiga på bussen, om jag har ledsagare, men att jag inte har det vid alla tillfällen, när jag måste ta mig någonstans.

 

Efter ett tag fick jag ett mail från färdtjänsthandläggaren och hon skrev så här:

 

"I tidigare utredning har du beviljats ensamåkning. Jag ställer frågan om du kan samåka med andra ... Beskriv om nej varför."

 

Och jag svarade följande:

 

"Det är samma förhållande som tidigare som gäller...... D.v.s. att jag inte kan samåka, eftersom taxichaufförerna inte kan kommunicera med mig (på taktilt teckenspråk) och därför inte kan ge mig information om vart vi åker och när det är min tur att stiga av och jag blir totalt vilse, när jag inte åker de vägar som jag är van att åka...... Däremot kan jag samåka, när jag har ledsagare med i bilen eller när den andra passageraren är någon som jag känner och som alltså kan kommunicera med mig......"

 

Nästa dag skrev handläggaren:

 

"Vi har nu något som är direktresa och det innebär att man samåker men hämtas sist och lämnas först. Det innebär att du inte behöver åka runt utan resan för dig går direkt till din slutadress."

 

Då frågade jag:

 

" ... jag undrar om ni kan garantera att det alltid är direktresa som det blir? Och problemet är fortfarande att jag inte får veta att det finns andra med i bilen och det känns lite obehagligt...."

 

Strax efter jul efter att mitt tillstånd hade blivit tillfälligt förlängt till sista januari fick jag ett nytt mail från färdtjänsthandläggaren. Nu ville hon ha läkarintyg som medicinskt talar om varför jag inte kan samåka. Tur att det finns hyggliga läkare som skriver ett sådant intyg.

 

Så idag efter att mitt tillstånd hade blivit tillfälligt förlängt till både sista februari och sista mars kom ännu ett mail. Med detta innehåll:

 

"Din ansökan om färdtjänsttillstånd förenat med undantag från samåkning är nu prövad.

 Du kommer att beviljas fortsatt färdtjänst t o m 2012-03-31.

Din ansökan om tillstånd för undantag för samåkning kommer dock att avslås.

2006 kom en vägledande dom från Kammarrätten i Jönköping gällande krav för att beviljas färdtjänsttillstånd med undantag från samåkning.

Kravet är att den färdtjänstberättigade p g a sitt funktionshinder skall vara förhindrad att utnyttja färdtjänsten om resorna samplaneras med annan färdtjänstberättigad för att undantag från samåkning ska kunna beviljas.

Inom några dagar kommer du att få vår färdtjänstutredning med bedömning och motivering till beslutet skickad till dig per post.

Beslutet kan överklagas och information om hur medföljer.

Önskar du utredning och besvärshänvisning bifogad också i ett mail?"

Tack och lov att jag fick fortsatt tillstånd, men jag undrar om jag inte p.g.a. dövblindhet är förhindrad att utnyttja färdtjänsten om resorna samplaneras? Jag får ju som jag svarade till handläggaren inte ens veta, när det är min tur att stiga av?

Vad skulle hända, om jag säger att jag inte vågar åka färdtjänst p.g.a. samåkning? Får jag extra ledsagartimmar? Eller ska jag inte ens kunna ta mig till jobbet?

Och det sista - om jag önskar utredning och besvärshänvisning bifogad också i ett mail? Självklart! Hur ska jag annars kunna läsa?